Avtalsbrott

Den kanske viktigast regleringen vid avtalsbrott är vite. Vite är en på förhand bestämd ersättning som parterna i ett aktieägaravtal själva kan komma överens ska betalas om någon av parterna bryter mot avtalet. Att den är så viktig beror dels på att det ska vara tydligt för alla delägare att det kan bli dyrt att bryta mot aktieägaravtalets bestämmelser och dels för att brott mot en bestämmelse inte ska vara beroende av om det går att bevisa den faktiska skadan eller inte, vilket gäller om aktieägaravtalet inte har en bestämmelse om vite. Svårigheten är att bestämma hur högt vite som ska betalas vid brott mot aktieägaravtalet och på vilket sätt vitet ska beräknas. Vanligt är att man antingen bestämmer en fast summa eller också en procentsats av bolagets senaste årsomsättning. Fördelen med en viss procent av omsättningen är att vitet följer med bolagets utveckling, nackdelen är att det inledningsvis kan bli mycket lågt. En variant är att göra en kombination, det vill säga ett fast vitesbelopp men om omsättningen överstiger en viss summa blir vitesnivån till en viss procent av omsättningen istället. Vidare måste man också bestämma om vitet ska gå till de andra delägarna eller till bolaget. Den mest populära lösningen brukar vara att vitet ska gå till delägarna, det är ändå de som är parterna i aktieägaravtalet. Viktigt att vara tydlig i bestämmelsen med att part alltid ska ha rätt att, i stället för vite, begära skadestånd som motsvarar den verkliga skadan så att inte vitet riskerar att bli för lågt satt i någon situation.