LAS (lagen om anställningsskydd) stoppar i praktiken arbetsgivare från att säga upp anställda med anledning av sjukdom, vilket även inbegriper ett beroende. Detta innebär därför att arbetsgivare, precis som vid annan sjukdom, har ett ansvar gällande att medverka till att den anställda får lämplig rehabilitering med anledning av sitt beroende. Detta gäller såväl beroende av alkohol som beroende av narkotika. AD (Arbetsdomstolens) syn på narkotika är dock i regel strängare.
Ett exempel på ett fall där en arbetsgivare, inför en uppsägning av den anställda, ansågs ha brustit i sitt ansvar gällande lämplig rehabilitering med anledning av ett beroende finns i domen AD 111/2000. Uppsägningen ogiltigförklarades därför av AD och den anställda gavs rätt till skadestånd. Den anställda hade ett konstaterat beroende vilket resulterat i betydande olovlig frånvaro.
Om en arbetsgivare däremot fullgjort sitt ansvar gällande rehabilitering av den anställda med beroende så kan det däremot anses föreligga saklig grund för uppsägning, vilket domen AD 105/2005 är ett exempel på. Detta gäller under förutsättning att den anställde med beroende, trots arbetsgivarens ansträngningar, inte kan utföra något meningsfullt arbete.
Det finns dock även exempel på när ett beroende inte hindrar arbetsgivare från att till och med avskeda anställda. Domen AD 51/1992 utgör ett sådant. Den anställda här var en domare i kammarrätten som vid två tillfällen dömts för rattfylleri med anledning av sitt beroende. Det faktum att han dömdes för brott en andra gång medförde att AD ansåg att avskedandet var korrekt, hans beroende till trots. Detta då allmänhetens förtroende för honom som domare kunde anses vara kraftigt försvagat.