Brott utanför arbetstid
Anställda ska typiskt sett inte kunna bli uppsagda eller avskedade med anledning av brott som begåtts utanför arbetstid. Detta under förutsättning att brott inte begåtts mot deras arbetsgivare eller att det rör sig om brott som har samband med deras anställning.
Ett exempel på det förstnämnda finns i domen AD 60/2001 i vilken en skyddsvakt blev uppsagd då han dömts för brott, närmare bestämt häleri. AD (Arbetsdomstolen) menade att den anställda istället borde omplacerats till en telefonisttjänst då det brott han dömts för inte begåtts mot hans arbetsgivare. Det var heller inte tal om ett brott som hade något samband med anställningen och det var ett brott som begicks utanför arbetstid. Uppsägningen ogiltigförklarades därför av AD då nämnt brott inte kunde anses utgöra saklig grund.
Om anställda däremot begår brott mot sina arbetsgivare eller som har samband med deras anställning så fästs det stor vikt vid detta då det ska bedömas om detta brott ska kunna föranleda uppsägning eller avskedande. Detta gäller även om detta brott begås utanför arbetstid. Detta inbegriper brott såsom trakasserier, hot eller misshandel som begåtts mot andra anställda. Ett exempel på det sistnämnda återfinns i domen AD 28/2000.
Då det handlar om anställda hos staten som dessutom anses ha ett speciellt ansvarsfullt arbete och som begått brott utanför arbetstid så är även synen på detta hård, vilket exempelvis domen AD 85/2014 visar. Det brott som här begåtts bestod i ofredande och misshandel av den anställdas egna barn. Den anställda som begått detta brott var löjtnant i Försvarsmakten. AD ansåg att Försvarsmaktens förtroende för den anställda var så skadat med anledning av det brott han begått att det förelåg saklig grund för uppsägning.
Det förekommer dock även att andra anställda som begår brott utanför arbetstid blir uppsagda eller till och med avskedade. De brott som då begås är i regel grova i kombination med att de anställda får långa fängelsestraff och/eller att de anställda kan anses ha en särskild förtroendeställning. En sådan särskild förtroendeställning kan medföra att det ställs extra höga krav på skötsamhet vilket därmed gör brott extra problematiska.
Domen AD 2/2001 är ett exempel på då brott utanför arbetstid resulterade i en uppsägning. Den anställda, en brevbärare, som dömdes för brott dömdes dels för ett mycket grovt brott i form av grov våldtäkt av sin dotter men också till 5 års fängelse. Saklig grund för uppsägning ansågs därmed föreligga då det rörde sig om ett mycket grovt brott i kombination med lång frånvaro från jobbet.
Domen AD 7/1998 är ett exempel på då brott utanför arbetstid resulterade i ett avskedande. Den som dömts för brott i detta fall var en präst som ofredat, hotat och misshandlat sin fru. AD menade att avskedandet var korrekt då grova brott inte är förenligt med de krav som måste kunna ställas på en präst avseende skötsamhet.
Innan anställda med särskild förtroendeställning som dömts för brott utanför arbetstid blir uppsagda så ska dock i regel möjligheterna till omplacering undersökas. Syftet med detta är att undersöka om det hos en arbetsgivare finns arbete som inte medför en särskild förtroendeställning och där den anställdas brott därmed inte blir lika problematiskt. Saklig grund för uppsägning av den för brott dömda anställda anses i regel inte föreligga förrän omplacering undersökts.
Det förekommer dock också att arbetsgivare inte anses ha någon skyldighet att undersöka omplacering av anställda dömda för brott, som exempelvis var fallet i tidigare nämnda dom AD 85/2014.
Brott under arbetstid
Domen AD 24/1990 visar på att brott som inte begåtts mot arbetsgivaren och som inte är så allvarliga normalt inte anses vara tillräckligt för att kunna utgöra saklig grund för uppsägning, även om det rör sig om brott begångna under arbetstid. Det brott som begåtts i denna dom var ringa varusmuggling.
I fallet med domen AD 12/2001 så ansågs dock samma brott, även här begånget under arbetstid, vara nog för att det skulle föreligga saklig grund för uppsägning. Det som primärt gjorde att samma brott bedömdes olika i dessa två domar var att nämnt brott i den senare även stred mot arbetsgivarens klara och tydliga policy.
Domarna AD 83/1984 och AD 33/2002 visar på två olika brott begångna i tjänsten som ansågs vara tillräckligt grova för att motivera ett avskedande.
Det brott som begåtts i den förstnämnda domen var stöld och rörde en kock som stal entrecôte från sin arbetsplats. Förutom att det är ett brott att stjäla från sin arbetsgivare så är det inte sällan något som anses motivera en uppsägning eller till och med ett avskedande.
Det brott som begåtts i den sistnämnda domen var grovt rattfylleri och den anställda som gjorde sig skyldig till detta arbetade som sopbilschaufför.
Ett sista exempel på brott som begåtts under arbetstid och som ledde till ett avskedande finns i domen AD 140/1993. Den som dömdes var polis och det brott som denne dömdes för var misshandel. Nämnt brott ska ha bestått i att polisen sparkat mot en gripen person som låg ner på mage och var handfängslad.
Misstanke om brott
Enbart misstanke om brott är vanligtvis inte nog för att det ska kunna leda till uppsägning eller avsked. Anställda som blir uppsagda eller avskedade enbart baserat på misstanke om brott kan ges rätt till förhållandevis ansenliga allmänna skadestånd. Domarna AD 70/1993 och AD 9/1994 är exempel på detta.
I den förstnämnda domen så bestod misstanken om brott i att den anställda skulle ha haft en sexuell relation med en kvinna med en lättare intellektuell funktionsnedsättning för vilken han var arbetsledare. Den anställda nekade till detta påstådda brott och ärendet blev även nedlagt av åklagare. Arbetsgivaren valde trots att brott inte bevisats att gå vidare med en uppsägning vilken AD ogiltigförklarade. AD gav även den anställda rätt till ett allmänt skadestånd på 80 000 kr.
Misstanken om brott i den sistnämnda domen rörde misshandel vilket ledde fram till att tre anställda blev avskedade. Utöver att avskedandena av de tre anställda ogiltigförklarades av AD så gavs även respektive av de anställda rätt till 70 000 kr i skadestånd. Nämnt brott skulle ha begåtts mot en patient på det vårdhem där de var anställda. Även detta ärende lades ner av åklagare då det inte gick att bevisa att något brott var begånget.
Det förekommer dock att AD själva tar ställning till om brott begåtts eller ej i fall där brott inte kunnat styrkas av åklagare. Ett exempel på ett sådant fall är domen AD 121/1995. Domen berör en anställd vid Pripps och det brott som denne anklagades för var att ha stulit fyra kartonger starköl från bryggeriet. Den anställda avskedades med anledning av denna misstanke om brott. Åtal väcktes inte då åklagaren menade att det inte gick att bevisa att något brott var begånget. AD avgjorde istället skuldfrågan och fann att den anställde varit skyldig till det brott denne var misstänkt för varför AD också menade att avskedandet varit korrekt.