Vad gäller rehabilitering så är utgångspunkten att anställda och arbetsgivare gemensamt ska enas om vad för slags rehabilitering som är lämplig.
Om anställda, utan överenskommelse med arbetsgivare, frångår avtalad rehabilitering så kan detta anses vara jämförbart med att anställda nekar till att medverka till sin rehabilitering. Arbetsgivare kan i det läget anses ha uppfyllt sin skyldighet till rehabilitering av anställda vilket domen AD 11/2006 visar på.
Arbetsgivare kan även anses ha uppfyllt sin skyldighet till rehabilitering av anställda då anställda inte korrekt informerar arbetsgivare om vad för typ av sjukdom som medför behovet av rehabilitering. Domen AD 50/2003 belyser vikten av att korrekt information lämnas då arbetsgivare annars får svårt att bistå med rätt sorts rehabilitering.
Då anställda nekar till att överhuvudtaget delta i sin rehabilitering, som i fallet med exempelvis domen AD 59/2001, så kan det bedömas föreligga saklig grund för uppsägning. Vid uppsägning av anställda som har sin grund i nekad rehabilitering så får inte arbetsgivare hänvisa till sådant agerande från anställda om det skett mer än 2 år innan en uppsägning.
Som en del i rehabilitering av anställda kan det anses rimligt med en omplacering. När så sker så kan det också anses rimligt att anställda i vart fall försöker sig på att utföra de nya arbetsuppgifter som en sådan omplacering medför. Syftet med detta är att kunna utvärdera huruvida en omplacering kan vara gynnsamt för hälsotillståndet och därmed kunna vara ett led i rehabilitering av anställda. Om anställda nekar till att försöka sig på de nya arbetsuppgifterna så kan arbetsgivare även då, vilket framgår av domen AD 67/1998, anses ha uppfyllt sin skyldighet till rehabilitering.